Idag har jag varit på kalas vilket får mig att tänka på att jag numera är 21 år gammal. Vilket på många sätt och vis känns helt okej. Snack som kommit upp på tapeten på senare dagar är hur det skulle vara att skaffa barn. Om man skulle klara av det osv. Själv är jag rädd för barn, och möter sällan tanken av att ha med med någon annan kännsla än skräck och förtvivlan. Medans jag har andra vänner som drömmt om att få kidds och i drömmen känt att det var inte så farligt.

Då tänker jag så här. Visst... det är lungt... jag hade också klarat av att ta hand om en kidd i ett par timmar, speciellt om det är på låtsas, i en drömm. Sen tänker jag, vore det inte soft om en knoddarna var mer som fjärilar. Dom föds, hänger lite i ett par veckor sen gör dom sig en puppa och sover ett par år, kommer ut lagom till dom börjar säga konstiga saker, går in i puppan å slaggar ett par år till. Kommer ut till första skoldagen, sen slagga tills dom är förbi tonårsupproren. Sen kan dom blomma ut till vafan dom vill.

Antingen det eller att tjejen är gravid i mellan 15 och 20 år och sen spotta ut en fullvuxen kreaktur. Man missar ju lite roliga grejer men slipper oändligt jobbiga grejer. Välj och vraka.

Tror inte jag är redo för barn. Tror inte jag är nykter heller.