Mer än 30 veckor har paserat när jag sätter min fot på landvetter flygplats strax utanför Göteborg. Det är en blandning av kännslor jag känner inför denna hemresa, delvis att det är otroligt jobbigt att flyga och stanna på världens tråkigaste flygplats, Vien, Österrike i fem timmar. Men också föratt det inte känns som att jag är påväg hem. Sverige känns bara som en nästa anhalt. Jag har ingen hemlängtan, jag känner inte heller föratt vara kvar... just nu finner jag knappt någon lust att åka till spanien några dagar efter jag kommer hem. Det sägs att 1 månaden går väldigt snabbt och är kul, 2-4 månaden är månaderna man känner hemlängtan 5-12 månaden så har man vant sig med livet och det blir en "riktig" vardag.

Jag sitter nu själv på mitt hotel och väntar på att mitt flyg ska anlända, precis som resan också började. Jag har träffat oändligt mycket roliga och intressanta mäniskor och sett minst lika många platser. Det har varit många vemodiga faväl av mäniskor jag förmodligen aldrig annars hade träffat under dessa sju månaderna om jag hade varit hemma och knegat. Men the show must go on som någon sa. Hem till verkligheten, men innan det tänkte jag ha en liten shoutout to all my peepz som har gjort denna resa så underbar som den faktiskt blev.

Dvs tack till tomas, lisa & frida, sthlm johannes & danne, james, b00di för absinthen... oi, alla galna bubblehead indier, varanasi augustin you pimp, rysskontantin, koreakwan och kal, nepaleskrishna, himalayben james och owi, staden pokhara föratt ha stulit en vecka av mitt liv, tack thailand för bra vägar, adam benjamin coffe aka wolwerine och jasper, systerysterlyster elin, anders jonna och lella för att ha stått ut med mig, unni för den goda maten, fassan hans för sin väldigt oplanerade resa, gustav och amadeus för tiden på trappan, balilocalsen och specialtack till dom som jobbade på sportbaren, norrlandsbrudarna och boråskillarna på boracay som hooka ihop oss med haschtomten emil som var en viktig turnaround för vårat resparty, sköna irländarna som aldrig fick nog, ses i sthlm, criss, john, rudolf... hette han rudolf? aja... och alla andra br0sen på boracay... sjukt sköna människor, vill tacka dom 14 guvunörerna från afghanistan föratt inte stenat oss när vi käka middag med dom och flera phillipinska minstrar som lärde mig hur man kan göra tvål av tvål... intressant, kuala lumpurs internetcafe i chinatown för många timmars finlirande, tillslut vill jag tacka alla på koh phanang föratt ha fått den sista tiden att rulla på som bara den utan att märka av det... haft det sjukt kul, emil får en plats till här för bucketdancen, ralle johannes och kalle från sthlm vi ses, thailek föratt kommit på världen äckligaste drink, coral bungalows sköna staff och poolpartys, anni & ilinca även vi ses i sthlm, brudarna från england, naiyana, joanna och jodi... cyu in london girls, joanna have to take on queen rapsody again, mikke och peter får väl tackas också föratt ha varit så sentimentalfulla :).

Dags att säga adjö, ännu en gång är en resa över... vi får se vart jag hamnar efter Sverige. Jag ladda även upp lite bilder från sista tiden, enjoy.